Stefan Gustafsson

Mölndals stad deltar i projekt i Zambia

Kommunalrådet Stefan Gustafsson berättar om besöket i Zambia. ”Efter det här blir jag separerad från gruppen och resten av resan blir jag behandlad som en kung.”

Mölndal stad och Chipata stad i Zambia ingår i ett projekt ihop med ICLD som är en del av Sida. Projektet heter (Empowerment of Youth), och handlar om påverkan i vardagen för ungdomar.

Vi har från start haft styrgrupper från både Mölndal och Chipata som har samverkat om vilka områden vi kan arbeta inom för att få ett bra projekt med hänsyn till de olika förutsättningar som gäller. Projektet skall pågå i tre år och innebär besök för båda parter i respektive länder. Mölndal har varit i Chipata två gånger varav jag var med på det sistnämnda.

När jag blev utsedd att vara delegationsledare för Mölndal så utgick jag från våra värderingar och såg inte fullt ut de kulturskillnader som finns mellan våra länder. En så enkel sak som att mötas och hur man beter sig är vitt skilt i våra länder. Vi brukar inte vara så noga med vem som hälsar först eller vem som pratar med vem. Det är dom däremot i Chipata.

Jag fick en positiv upplevelse när vi kom ner och fick uppleva miljön som skilde sig från vad jag förväntade mig. Vi hamnade i ett torrt men väldigt vackert landskap med fantastiska lila akaciaträd som kantade gatorna, och en infrastruktur som var mer utbyggd än vad jag förväntat mig, men inte så strukturerat som vi är vana vid.

En ny borgmästare tillsattes vid deras val i september, eftersom vårt besök var i oktober så hade valet alltså varit där ganska kort inpå och det hade varit vissa oroligheter i anslutning till valet vilket innebar att vi fick vara lite på vår vakt.

Första dagarna kantades av besök på skolor och kulturinrättningar som ingår i projektet. Första mötet för mig och delegationen med den nya borgmästaren var några dagar in i besöket och började med att vi åkte till deras stadshus och fick se deras fullmäktigesal där vi fick sitta och vänta en stund. Glenn Grimhage som har varit där innan hade klart för sig hur det går till och gav mig hjälp om vad som väntade. Vi blev inbjuda till borgmästarens tjänsterum där vi i rang fick skaka hand med honom och sen hans närmaste medarbetare. Efter presentationen hölls tal av borgmästaren och mig där vi talade om betydelsen av samarbetet och respekten för varandra.

Efteråt väntade pressen i fullmäktigesalen för att dokumentera den ceremoni som följde och när vi går ut från rummet tar borgmästaren min hand och säger till mig att gå bredvid honom fortfarande hållande min hand. Döm om min förvåning och tankegång vid det tillfället. Väl i salen delar vi på oss och äntrar podiet från var sida. Där var fullt av folk båda delegationerna, besökare, journalister och anställda i stadshuset. Projektformen redogjordes och därefter blev det tal. Tal är ett måste vid alla besök och sammankomster!

Sedan blir det intervjuer i Zambisk TV, tidningar och radio. Efter det går vi fortfarande hand i hand till flaggceremonien. Där hissar jag Zambias flagga, borgmästaren i Chipata hissar den svenska, Glenn hissar Chipatas flagga och en (councilor) kommunstyrelsemedlem från Chipata Mölndals flagga. Därefter tal igen och jag börjar känna mig varm i kläderna då jag haft ett snitt på fyra tal på engelska om dagen.

Zambia har engelska som modersmål, ihop med det stamspråk man tillhör men engelskan är officiellt språk, så man hamnar fort i underläge även om jag är bekväm i språket.

Kungen av Mölndal
Efter det här blir jag separerad från gruppen och resten av resan blir jag behandlad som en kung. Borgmästarens egen bil blir min när vi åker någonstans och de övriga åker i en mindre buss. I det här skedet var jag ordentligt obekväm och vår delegation såg detta och började spela med i farsen.

Exempelvis blev jag kallad (your worship) av hela den Zambiska delegationen likväl som deras egen borgmästare, det tog vår grupp efter när de såg min obekväma inställning till detta. Projektet fortskred och vi hade många känslosamma möten där vi som hjälp till projektet delade ut olika hjälpmedel för att underlätta deras vardag men framförallt att kunna arbeta effektivt i projektet. Dels tog vi med oss uttjänta datorer och Ipads, cirka åtta av varje. Tänk då på att de skolor vi delade ut dessa till innan hade fyra datorer per skola. Reaktionen var glädjetårar och elever som hurrade och bugade för oss. En dator lämnades till borgmästaren för att även han skall kunna delta i mailkonversationer.

Två datorer lämnade vi till deras nya ungdomscenter och där gavs även mycket gåvor privat som tagits med av de som varit där innan.

Ex, papper, kritor, pennor, fotbollar, fotbollströjor skänkt från någon av våra fotbollsklubbar. I avsaknad av saker och hjälpmedel jobbar de mycket med kroppen exempelvis att uttrycka sig dans och poesi.
Reflektionen av projektet vid de besök och arbetsmöten vi hade är att vi är lyckligt lottade över hur vi har det.

Om någon inte har mat för dagen delar man med sig även om man inte själv blir mätt. Ett återkommande problem är vatten och främst rent vatten. Jag har ett minne som kommer att följa mig resten av livet. Efter en safaritur, som vi själva bekostade, ganska långt ut på landsbygden så upptäcker vi på vägen tillbaka att det står cirka 40 barn och säljer mango i var sin skål. Vår bil stannade och två stycken ville handla. Det blev kalabalik runt bilen och barnen började bjuda under varandra och betyga att just deras mango var den bästa. Den utsatthet jag upplevde hos dem var påtaglig och det som satte sig i mitt hjärta var när allt var över så kom en fråga från en av pojkarna i tioårsåldern. Har ni något vatten med er? Jag och Glenn tittade på varandra och undrade först vad de menade men förstod snart att de inte har vatten att dricka. Vi samlade ihop det vatten vi hade i halvfulla flaskor och jag delade ut genom fönstret. Det blev genast bråk om flaskorna men kvar stod en liten flicka som förstod att hon inte skulle ha en chans att få del av vattnet. Då säger Glenn som sitter framför mig att jag har en hel flaska i väskan. Jag ger den till flickan och den tacksamhet jag såg i hennes ögon samtidigt som hon fort gömde den under kläderna var obeskrivlig och kommer nog alltid följa mig genom livet. Det här var en halv liter av något som vi tycker är självklart, men de själva behöver vandra flera timmar för att få tag på.

Snart i maj eller juni skall vi ner igen och jag ser fram emot att träffa alla där nere. Senare i höst kommer de hit och är här under kulturnatten i Kvarnbyn.

Stefan Gustafsson
Kommunalråd

facebook Twitter Email